Leva nykter...

Ge inte upp fem minuter innan miraklet sker

Varför började jag dricka?

Publicerad 2017-12-17 08:39:21 i Alkoholmissbruk,

I början (ungdomen) gillade jag det då ruset fick mig att slappna av och våga vara mer social. Jag var blyg och full av ångest. Dessa känslor försvann när jag drack. Jag tror att jag fastnade direkt om jag ska vara ärlig. Alkoholen blev min bästa kompis. Svinet var alltid vid min sida; vid sociala situationer, med killar, under telefonsamtal, i min ensamhet. Höll på att bli fullblodad alkoholist direkt då jag flttade hemifrån. "Fröken folköl", det var jag det. 
Jag vågade inte gå utanför dörren utan min vän. Jag sökte hjälp för min ångest. Social fobi blev diagnosen. Matproblematik var också inblandat. Bulimi. Behandlingen hjälpte lite. Men inget blev helt bra. 
Nu i vuxen ålder fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Är född med det helt enkelt. Känns bra att veta vad "felet" med mig har varit, men min kompis har envist hängt kvar. Periodvis försvann han, men den jäkeln kommer alltid tillbaka. 
 
Jag blev med barn under fyllan. Behöll mot pappans vilja. Dagen efter-piller funkade inte. 28 år gammal födde jag min älskling. Jag gick upp i vikt under graviditeten. Knappt tre år efter förlossningen dog min bonuspappa. Då började jag stadigt gå upp mer i vikt. 
Alkoholen fanns fortfarande i min närhet, men jag hade någorlunda kontroll tack vare min son. 
2011 la jag mig under kniven och stympade magsäcken. Gick ner 45 kg. Min alkoholkonsumtion ökade en hel del efter operationen. Det blev mer och mer. Och de senaste, ja jag vill säga två åren... men det är snarare tre. Så de senaste tre åren har det varit för jävligt. Då började det nog gå utför på riktigt. Sen har det bara eskalerat.
 
Fixade Antabus någon gång våren 2016 om jag inte minns fel. Det gick bra i ett par månader. Sen orkade jag inte ränna till vårdcentralen varje gång jag skulle ta dem. Fick förtroendet att ha dem hemma. Men jag var tydligen inte alls mogen för det, så det hela rann ut i sanden. 
Och nu sitter jag här. Varför jag fortsatte att dricka är ju för att jag är fast i skiten. Det är bara att erkänna och sluta förtränga. Annars kommer man ingen vart. Och jag klarar inte av att ta mig ur eländet på egen hand. Så nu har jag Antabus igen. Det var knaggligt i början, men nu går jag regelbundet till vårdcentralen och tar min medicin. Känner inget motstånd att gå dit alls denna gång. 
 
Jag känner att jag behöver den trygghet Antabus ger mig. I alla fall nu i början. Jag har så himla lätt för att ge upp allt och fly in i dimman. Jag har sjukt svårt att hantera känslor så jag är snabb på att döva dem med alkohol. Men som vi alla vet gör alkoholen allt sju resor värre. Tröghjärnan fattar det, men kan inte motstå svinets charm. Så tack och lov för Antabus. Jättebra att ha just nu och jag rekommenderar det starkt! 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela