Leva nykter...

Ge inte upp fem minuter innan miraklet sker

Anmälan till socialen

Publicerad 2018-01-10 20:52:55 i Alkoholmissbruk, Socialen,

En sådan gjorde jag faktiskt själv i somras. Jag var så in i bängens trött på mig själv och mitt liv. Jag orkade helt enkelt inte mer och kände att jag behövde hjälp för att lyckas vända allt till det bättre. 
Jag var inte helt nykter när jag ringde till socialen. Såklart ångrade jag mig dagen efter. Vad har jag gjort? Nu tar de min son!!
Jag ville typ dö.
 
Socialen hade jag varit hos tidigare. Ekonomiskt bistånd gjorde en orosanmälan då jag var där för runt två år sedan, efter att ha strulat till ekonomin och behövde akut hjälp. Jag nämnde då att jag hade mått dåligt och drack en del i perioder. Fick gå på ett möte, men det blev inget mer med det.
Sen, runt sommaren 2016, gjorde en släkting en orosanmälan. På ren jävelskap. Går inte in på det. Men förtroende bröts pga ovänskap och mina problem utnyttjades. Så ser jag det. Personen i fråga var säkert orolig, men hen gjorde på fel sätt. Men skit samma. Jag fick gå på möte igen och det pratades även med Liam. Men det blev inget mer denna gången heller.
Mina problem har då eskalerat sedan dess och jag var nu grymt trött på allt. Kanske kom jag ur det sista av förnekelsen. Vad vet jag. Jag var dock onykter och ångrade mig som sagt dagen efter. Modet hade försvunnit och jag var nu livrädd. Trodde absolut att allt nu skulle gå åt helvete. Men vet ni. Det var det bästa jag någonsin har gjort! 
Ett gäng möten har jag varit på. Har haft hembesök av våra två socialarbetare. De har pratat med Liam och har även varit i skolan. G och T (socialarna) är hur gulliga som helst. G är Liams kontakt och T är min. Liam är lite blyg för T eftersom han tycker hon är så söt. Hihi.
 
Men i alla fall. Inte fasen går de in och tar barn och förstör en familj bara sådär. Varför jag trodde det vet jag inte. Kanske för att man har hört mycket dåligt om socialtjänsten. Men tänker man efter lite så ska det mycket till innan ett barn blir omhändertaget. De vill såklart, först och främst, hjälpa och se till att familjen hålls intakt. Det positiva i det hela var ju att det var jag själv som sökte hjälp.
 
Det tog dock ett tag innan jag fick tummen ur och fixade Antabus. Jag skulle också börja gå till ett ställe där kvinnor med missbruk träffades. Jag var på ett besök och det verkade skitbra. Tyvärr las programmet ner en vecka senare. Jag blev sjukt besviken. T och G var ju lite ledsna för min skull och tyckte att det var dålig stil att låta mig gå på studiebesök och låtsas som ingenting. 
Jag fixade i alla fall Antabus till slut. Det gick lite knaggligt i början. Men nu så. Nu funkar det. Och imorgon ska jag till socialen och träffa min kontakt, T, samt en kurator/terapeut(?) som heter V, som jag ska börja gå till. Jag tror att jag behöver gå och prata med någon. Gnälla lite och få ur mig lite skit. Det känns lite jobbigt. Jag gillar liksom inte att prata. Haha. Men det blir nog nyttigt för mig.
 
Om jag får säga det själv, så borde faktiskt fler anmäla sig själva till socialen. De kan erbjuda sån bra hjälp! Ett bra stöd! Speciellt om man inte har det bästa nätverket, som jag. Och de vill ju verkligen att barn och förälder/rar ska må bra och kunna leva ett fint liv tillsammans. Är man bara villig att ta emot den hjälpen så kommer allt att lösa sig.
 
Man får inte vara rädd för att söka hjälp. Då kommer man ingenstans. Okej. Det behöver väl inte vara till just socialen man ringer. Dock finns ju risken att andra instanser gör orosanmälan... då hamnar man hos dem ändå.
Jag har i alla fall enbart positiva saker att säga. Bara min åsikt här. Var och en gör som de själva vill.
Men hjälp behöver man. Så be om det!
 
Ha en fin kväll. ♥ 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela