Leva nykter...

Ge inte upp fem minuter innan miraklet sker

Får jag aldrig dricka igen?

Publicerad 2018-01-25 08:00:00 i Alkoholmissbruk, Nykterhet,

Jag och min son håller koll på hur många dagar jag har varit nykter. Vi skriver upp det på en griffeltavla i miniformat som hänger på väggen. 
 
 
Var tionde dag jublar vi och sen kör vi tio dagar till. Liam är involverad i detta och det är inget fel i det. Bara positivt. Häromdagen kom han hem från skolan med en önskelista. (Hm... vad faen gör du på lektionerna pojkspoling?! Haha. Nej då. Allt var i sin ordning). 
Han önskar sig lite spel och prylar såklart, men också att "Mamma ska inte dricka på 365 dagar."
Ett helt år alltså. Och självklart ska jag uppfylla hans önskan. Inga problem.
 
I början av nykterheten, och även innan jag slutade dricka, skulle jag ha fått ångest av tanken på att inte få dricka på så långe. Tanken på att aldrig mer få känna ruset och lugnet skrämde livet ur mig. Jävla skitliv liksom. Buhu, vad det är synd om mig.
Men det är alkoholsvinets röst. Det är han som ljuger och luras. Ångest och rädslor försvinner i takt med att Svinets röst blir svagare. Det är jobbigt i ett par veckor. Men tänk: Idag ska jag vara nykter. Tänk inte: Jag ska aldrig mer dricka/jag får aldrig mer dricka.
En dag i taget. Sätter man för stora mål ser man till slut enbart ett gigantiskt hinder och det är dömt att misslyckas. 
 
Jag har bara varit nykter i 7+ veckor, men suget är borta. Okej. Klart som attans att jag kan bli sugen. Men känslan är nästan obefintlig och lätt att komma ifrån. Ångesten är borta och det är så förbaskat skönt! 
Tanken på att aldrig mer få dricka skrämmer mig inte längre det minsta. Varför skulle det? Jag mår ju så otroligt bra nu! De i min omgivning mår bättre. Förmodligen inte lika bra som jag, då de lever med en rädsla och en osäkerhet. Sånt tar tid att bli av med. Stackarna. ♥ 
Jag märker ju att livet är så mycket skönare och trevligare utan alkohol. 
När jag tänker tillbaka på hur det var med alkoholen blir jag mörkrädd. Så idag är valet lätt. Måste dock vara ärlig och säga att Antabus är en stor hjälp. Hur det hade gått utan det vågar jag inte säga. Jag vet i alla fall att det hade blivit väldigt mycket svårare. Jag rekommenderar verkligen Antabus. En bra hjälp de första månaderna. Den hjälper till att komma igång med nykterheten och ger en en chans att få uppleva hur jäkla lovely det är utan en dimmigt och trött hjärna, att slippa ångest, få uppleva hur det känns med mer pengar i plånkan, så att man kan göra rätt för sig. Det mina vänner är inte fy skam. :-) Det finns inget annat än fördelar. 
Jag lovar!
 
Får jag aldrig dricka igen?
Jodå, det får den som vill eftersom skiten är lagligt och finns överallt. Men personligen väljer jag att inte göra det just nu. Jag väljer nykterheten idag. ♥ 
 
 
 

Mötet

Publicerad 2018-01-16 09:48:15 i Alkoholmissbruk, Socialen,

Så var jag då på socialen i torsdags för att påbörja... Ja, vad? Samtalstjofräs. Prata beroende, problem i livet och allt möjligt trevligt. 
T (min socialkontakt) var med i början och förklarade att jag typ är beviljad tre månaders samtalskontakt, men får det absolut förlängt om jag känner att jag behöver det. Min samtalsmänniska, V, har också nåt att säga till om där. Anser hon att jag behöver mer hjälp och stöd så framför hon detta. T sa även att hon inte kommer att få reda på något jag pratar om med V. Bara lite löst så. Om hur det går osv. Bra att veta. Men jag har inga hemligheter för dom. Skitbra att vara öppen och ärlig om sina problem. Hur ska man annars kunna få hjälp liksom? Det är en styrka. Och det sa V också. Trevligt med lite positiv feedback sådär på direkten. :-) 
 
Vi pratade om en hel del sen när T hade lämnat oss. Vad jag anser vara problem i mitt liv. Mina svårigheter.
Fatta så jäkla svårt att helt plötsligt behöva sätta ord på allt Så längesen jag gjorde det. Ett bra tag har det liksom bara varit jag och herr Alkohol. 
Klart är ju att beroendeproblematiken alltid har hängt med. Jag är en beroendemänniska. Mat, alkohol, cigg, kaffe... Slutar man med det ena så börjar/ökar man med något annat. Här gäller det då att hitta verktyg för att komma bort från det självdestruktiva. Reda ut skit som triggar igång allt elände. Lära sig hantera livet utan att ta till det dåliga och/eller substitut. 
Konflikträdd är jag. Det har jag alltid varit. Dessa problem grundas oftast i uppväxten. Mhmm... 
Jag är väldigt noga med att se till så att Liam känner att det är okej att säga vad han tycker, att säga ifrån osv. Och det tyckte V var hemskans bra. Ofta är det ju så att man absolut inte vill att ens egna barn ska få samma svårigheter som en själv har haft under barndomen. 
Jag tänker och ser sura miner och ilska när jag tänker tillbaka på min uppväxt. Att opponera sig var inte så populärt alla gånger. Man lär sig snabbt att hålla käften istället. Så det gör jag. Fortfarande. Liam gör det inte. Det är jag glad över. Han får nog bra med skinn på näsan. Sen får man ju då se till så att det inte blir för mycket av det goda kanske. Haha.
 
Samtalen med V kommer bli förbaskat intressanta, lärorika och roliga. Hon besitter en enorm kunskap märker jag. En förbannat bra människa! En gång i veckan ska vi ses. Funkar med två gånger också om jag skulle vilja det. 
Till nästa gång (fredag) ska jag komma ihåg att skriva ner en massa. Minnet är ju värre än en guldfisks liksom. Minns inte allt vi pratade om, vilket jag inte gillar sådär jättemycket.
 
T ringde senare och ville höra hur jag kände efter det första samtalet med V. Hon blev glad när jag sa att jag tyckte det var alla tiders. Hon i sin tur sa att de är himla glada och imponerade för att jag är så motiverad, öppen och ärlig. 
Gott. Bara att fortsätta på denna vägen då. Haha. 

Barn vill känna sig behövda

Publicerad 2018-01-11 12:29:45 i Alkoholmissbruk, Sonen,

Jag funderar lite på om man kan begära av skolan att se till så att en elev har fått alla anteckningar inför ett prov? Och kanske att de ger barnen en lapp med förståelig info om vad provet handlar om. Min son är tankspridd (som jag) och hänger inte alltid med. Verkar det som. Han får inte ner alla anteckningar (han skriver så noga och fyller i bokstäver, så han hinner inte bli klar) och då blir svårt att plugga till ett prov. Och frågar jag om vad de ska ha för saker med sig hem, för att kunna plugga, får jag bara luddiga svar av honom. Eller är han bara lat och skiter i vilket? Hm...
 
Plutten har ju varit med om lite elände nu. Och kanske blir det snart bättre. Hans resultat börjar förbättras, men han saknar engagemang. Tycker jag. 
Jag ska dock skynda långsamt och inte tjata för mycket på honom. Det kommer inte att funka annars. Det finns väl ingen som orkar lyssna på tjat. Stora som små. Haha.
Han måste i alla fall lära sig att slappna av och känna trygghet här hemma igen. Sluta sitta i skolan och undra om mamma har druckit när han kommer hem. Stackaren. ♥ 
Ibland smyger han in när han kommer hem. Tidigare var det första han sa så fort han klev in genom dörren: Har du druckit? Nu gör han inte det längre. Men han tittar forskande på mig. Försöker se om jag är påverkad eller inte. 
Älskade lilla vän. ♥ 
Ibland är jag trött. Riktigt ordentligt Lämna mig ifred jag vill sova-trött. Kan ha med min Asperger att göra. Men jag ser på Liam att han då blir lite orolig och tror att jag är fulltrött.
Usch och fy fan för vissa av oss vuxna! Men samtidigt; Heja oss som till slut inser våra problem och vill göra allt bra igen! 
 
Jag ska verkligen göra allt jag kan för att vinna Liams förtroende igen. Det blir svårt. Jag har gjort honom besviken alldeles för många gånger så det kommer ta tid. Och det är helt okej.
Annars har vi det bra. Vi har alltid skrattat mycket tillsammans. Kramats, pratat, busat. Öst kärlek över varandra. Vi är riktigt tighta. Han har vuxit upp till en underbar liten individ och jag har alltid hört gott om honom. Stolt mamma här. :-)
Han är lite osäker av sig och har svårt att ta sig an nya saker, att lära sig nytt. Funkar det inte på första försöket så blir han förbannad och skiter i det Sån har han alltid varit. Jag pratar med honom, såklart, om hur livet funkar så att säga. Men jag stressar honom inte. Han får ta saker och ting i sin takt. Inga problem.
Jag har börjat be om hans hjälp lite mer i alla fall. Till exempel om han vill följa med mig ut med soporna, handla och sådär. Och det gör han (nej, inte alltid. Han är 11 år för bövelen) mer än gärna. Sen vill han i regel hjälpa till med fler saker och kan då börja städa eller vilja vara med och laga mat osv.
Så att be barn om hjälp och få dem att känna sig behövda är viktigt. (Facepalm för vissa kanske. Haha) Men jag behöver komma ihåg det.
Tidigare ville jag stöka undan allt snabbt som attans så att jag istället kunde sitta ifred i dimman, med en öl i näven. Ja, herregud. Alkohol skapar minsann stress. Skapar skiten man egentligen flyr ifrån. 
Tur att jag har vaknat upp. 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela